Berättelsen om Henri Cabannes resa under kriget (1943-1945)

Berättelsen om Henri Cabannes resa under kriget (1943-1945).

I – Flykten från Frankrike över Spanien

1. Förberedelser inför avresan

2. Över Pyrenéerna

3. Genom Spanien

4. Till Maroko

II – Värvning i flygvapnet

5. Casablanca och Alger

6. Marrakech

7. Storbritannien

I – Flykten från Frankrike över Spanien

1. Förberedelser inför avresan

I oktober 1942 blev jag antagen till École normale supérieure E.N.S. (lärarhögskola), efter att ha tackat nej för andra gången till École Polytechnique (teknisk högskola i Paris). Jag hade faktiskt blivit antagen till sistnämnda skola redan 1941 medan jag var elev vid Mathématiques spéciales préparatoires (förberedande matematisk specialisering) vid gymnasiet Saint-Louis i Paris. Den 16 februari 1943 kungjorde den statliga radiokanalen upprättandet av Service du Travail Obligatoire S.T.O. (bestämmelse om tvångsarbete). Alla män födda 1920, 1921 och 1922 inkallas till tvångsarbete i Tyskland för att förstärka den tyska insatsen. Samtidigt företas en generell inställelseorder till alla unga män mellan 20 och 30 år i hela Frankrike. Från London kommer samma kväll en kraftig reaktion : « Nej till inställelsen ! » Protesterna mot detta blev mycket uppmärksammade. De landsflyktiga fransmännen i London genomförde en kampanj via radion som övergick allt vad som förut hade sänts. « Om du vill förkorta kriget, så arbeta inte för Hitler ! » löd det från London.

Den 1 augusti 1943 bestod listan av över 85 000 namn på dem som protesterade mot denna arbetstjänst. Eftersom jag är född 1923 berörde tvångsarbetet inte mig personligen, men jag beslutade mig i trots detta för att avbryta mina studier och försöka nå England eller Nordafrika.

I augusti 1943, efter att ha avslutat mina examina i fysik, differentialräkning och avancerad matematisk analys, reste jag till mina släktingar i Bernadets-Debat i departementet Hautes-Pyrénées för att göra « lantbrukstjänst » på deras gård. Jag blev överraskad när jag fick reda på att tre unga män från den här byn hade blivit skickade till Tyskland för att utföra tvångsarbete trots att byn befinner sig endast 70 km från den spanska gränsen och att de därför hade kunnat fly dit.

I Tarbes besökte jag en av mina föräldrars vänner, herr Denis Prunet. Efter att ha invigt honom i mina planer att fly till Nordafrika, föreslog han att jag skulle ta kontakt med en motståndsgrupp som illegalt kunde föra mig över den fransk-spanska gränsen. Jag kunde komma till Tarbes, bo hos honom, och där vänta på min avresa. Innan jag for tillbaka till Paris besökte jag min farmor i Marseille. Hon tog avstånd från mina planer och varnade mig för att min far, som var professor i fysik vid universitetet i Paris, kunde riskera att bli arresterad. Jag tillbringade också några dagar i Les Lecques där mina föräldrar ägde ett hus. Les Lecques är beläget vid kusten mellan Marseille och Toulouse. Utan någon särskild orsak observerade jag emellertid olika installationer vid stranden och längst kusten, bland annat installationer som hade till uppgift att hindra eventuell landstigning.

Tillbaka i Paris fick jag reda på att två elever vid min skola, Fontanet och Baylé, vänner till min äldre bror, var intresserade av ett sätt att komma över den fransk-spanska gränsen. Det var naturligtvis farligt att kontakta den typ av organisationer som var villiga att medverka i en olovlig flykt. Tillfälligtvis kände jag till en möjlighet. Strax efter det att han var klar med sina studier vid « École Polytechnique » hade Fontanet rest till Lourdes för att spåra upp ett nätverk inom motståndsrörelsen som han kände till. Men eftersom nätverket blev känt, och därmed nerlagt, kom han tillbaka till Paris för att ansluta sig till en forskningsbyrå som tillhörde Caudron-Renault-gruppen, som låg under Messerschmitts Augsburgfabrik. Den polytekniska högskolan hade skickat några elever dit för att göra S.T.O. Fontanet förenade sig med Blayé som kom från samma kull. När dessa två fick reda på att jag kände till en flyktväg från Frankrike, och att jag inte vill åka ensam, utan tvärt om, letade efter några som kunde göra mig sällskap, enades vi om att resa tillsammans. De sista dagarna i september reste jag tillsammans med min far för att besöka Georges Bruhat, en annan elev från École normale för att informera honom om min avresa så att han inte skulle oroa sig. Det blev bestämt att jag skulle till « midi »-distriktet i södra Frankrike och herr Bruhat önskade mig lycka till. Jag har inte sett honom sedan dess. Han blev deporterad till Buchenwald och dog i Sachenhausen. Den 4 oktober 1943 försvinner Fontanet och Baylé från sina arbeten och vi åker alla tre till järnvägsstationen Austerlitz för att ta nattåget till Toulouse.

I Vierzon, mitt i natten, befallde på tyska den soldaten som hade till uppgift att utföra identitetskontroll av passagerarna mig att stiga av tåget därför att mitt identitetskort inte hade någon riktig stämpel! Jag steg därmed av för att tillbringa natten i en tom godsvagn som stod vid ett sidospår. Dagen därpå gick jag till kommendanturen i Vierzon och fick en giltig stämpel! Jag återvände till stationen för att invänta nästa avgång till Toulouse, dit jag anlände den 5 oktober vid åttatiden på kvällen. Tagit i beaktande osäkerheten och faran av att uppsöka ett hotell åkte jag till min vän Jean Combres föräldrar, 80, rue du Taur. Jag hade lärt mig utantill (för man kunde inte inneha den typen av flyktindisier) ett visst antal adresser i Toulouse, Tarbes, Madrid, Casablanca, Alger och Brazzaville. Jean Combes och hans föräldrar gav mig, som fallet från himlen, rum för natten. Dagen därpå tog jag tåget till Tarbes, jag kom fram på eftermiddagen och uppsökte herr Prunet. Det blev bestämt att han skull ge mig logi för natten och frukost, men jag var tvungen att vistas ute under dagen och även inta min måltid ute. Dagen innan hade han haft besök av Fontanet och Baylé. De hade fått logi hos en modig vän till Baylés syster i väntan på avresa till Spanien. Följande dag träffades vi igen, Fontanet, Baylé och jag. Vi bestämde oss för att två av oss skulle vara tillsammans, medan en skulle vara ensam. Det skulle varit riskabelt för tre unga män i tjugoårsåldern att promenera på Tabres gator under flera dagar. När det var vår tur fick en av oss promenera i utkanten av byn. Endast en gång gick vi tillsammans till Lourdes. Vi fick aldrig möta de ansvariga bakom detta hemliga nätverk, som hade meddelat att de skulle möta oss vid Tarbes järnvägsstation fredagen den femtonde oktober 1943, endast utrustad med en liten ryggsäck och med några dagars proviant. Samma dag skickade jag tillbaka allt överflödigt bagage till mina föräldrar.

2.Över Pyrenéerna

Två personer som kom, var och en för sig, till stationen på den angivna tidpunkten vände sig till oss och bad om den överenskomna summan : 3000 F per person (en debuterande forskare vid CNRS, statligt center för vetenskaplig forskning, tjänade vid den här tiden 2000 F per månad).

Tåget till Bagnères-de-Bigorre var klart för avgång. Vagnarna i tredje klass var av den typ som hade separata kupéer och utgångsdörrar på båda sidorna av tåget. En av dörrarna öppnades och man bad oss stiga in i kupén. Taklampan var trasig och vi kunde knappt skönja våra medpassagerare. Vid uppehållet i Pouzac, det sista innan Bagnères-de-Bigorre, öppnade en av passagerarna dörren och bad oss stiga av. Då tåget hade åkt stod nio personer kvar som skulle fly över Pyrenéerna och deras två (eller tre) guider.

I Bagnères-de-Bigorre började den förbjudna zonen där ingen fick uppehålla sig utan tillåtelse av tyskarna. Vi började gå med en gång över åker och äng, förbi Sainte-Marie-de-Campan och gick hela natten upp till passet Col d’Aspin. Våra guider lämnade oss i en skog där vi skulle vänta på andra vägvisare för kommande natts marsch. Vi försökte sova, kallt som det var i oktober månad på 1500 meters höjd över havet. Under denna första nattens vandring och den efterföljande vilodagen vid Col d’Aspin lärde vi känna våra flyktkamrater. Den yngste, på sjutton år kom från Alsace, och han hade blivit tvångsrekryterad av den tyska Wehrmacht. Han hade modigt deserterat och försökte nu ta sig till Marocko för att ta värvning i den franska armén. En annan hade just blivit antagen till militärskolan Saint-Cyr. Han hade strövat runt i en veckas tid i Pyrénéerna och försökt hitta vägen till Spanien med endast karta och kompass. Då han fick höra att Fontanet, Baylé och jag kom från École Polytecfhnique och École normale kände han sig lite lugnare, men han var alldeles utmattad. Han bar på en alldeles för stor packning, extra stövlar, rock osv. Vi andra reste med en liten ryggsäck med endast några dagars proviant. Jag har endast svagt minne av de fyra andra deltagarna i flykten.

Lördag kväll, den 16 oktober, kom nya guider och hämtade oss. Efter bara ett par timmars marsch förde de oss till en lada där vi stannade återstoden av natten och hela söndagen – självklart i största stillhet och utan att kunna gå ut. Söndag eftermiddag fortsatte vi med återigen nya guider. Den mest riskabla delen av etappen var passagen av en bro i Vielle-Aure där tyska soldater satt i ett café i byn. Vi gick över bron en efter en på tecken från en bybo. Vi nådde därefter fram till ett skifferbrott, där vi vilade ut till nästa morgon klockan 5. Nya guider tog oss vidare på stigar längs östsidan av berget upp över Hospice Rioumajou där snön började täcka vägen.

Det blev måndag den 18 oktober klockan var 11 och våra guider pekade ut Port du Plan för oss (2457 m högt). De försäkrade oss om att vi skulle vara över i loppet av en halvtimme och önskade oss fortsatt lycklig resa, varefter de tog avsked.

Vi började bestiga det snöbeklädda berget, snön nådde oss upp till mitten av vaderna och efter ett stycke upp till knäna. Klockan 14 siktade vi toppen men vi närmade oss allt långsammare. Klockan 15 lämnade jag utmattad min ryggsäck i snön – Fontanet och Baylé som var starkare än jag, tog mina saker ! Sex av oss fortsatte, de tre andra beslutade att återvända till dalen. Äntligen, kl. 16 nådde vi omsider Port au Plan, gränsen till Spanien. Varken fransmännen eller tyskarna hade möjlighet att bevaka alla bergspassen särskilt de som var så svårtillgängliga som det vi hade bestigit.

3. Genom Spanien

Äntligen i Spanien! Vi var, utan att ännu veta det, bland de 23 000 fransmän som lyckades fly det ockuperade Frankrike via Spanien. Det blev mörkt och vi gick ner genom dalen ända tills vi hittade en lada, där vi installerade oss för natten. Våra kläder var genomblöta efter den långa vandringen i snön. Vi sov därför helt nakna i halmen och fick den första riktiga sömnen sedan avresan från Tarbes. Dagen därpå, den 19 oktober, fortsatte vi nedstigningen genom Cinquetadalen. Utmed vägen fanns en bro som det inte gick att undvika och strax efter, på andra sidan dalen inväntade den spanska polisen de unga fransmän som, vid den här tiden, passerade flera gånger i veckan över de höga kullarna. Vi fick stanna hos polisen ända till dess att deras tjänstgöring var slut för dagen, omkring klockan 16, och vi gick ner med dem ända till byn Plan, där det fanns en polisstation.

Folket i byn tog emot oss med värme, de gav oss mat, bröd och korv, för vi hade ingenting ! Tillslut låste poliserna in oss i sin stationsbyggnad som var mycket enkel, och sade att de om några dagar skulle köra oss till närmaste stad där vi kunde träffa konsuln! Vi hade ingenting, vi visste inte vad som försiggick, och det var omöjligt för oss att fly, förresten vart? Under dagen blev vi frisläppta och bönderna i Plan gav oss mat trots att de själva verkade vara mycket fattiga. Efter ett par dagar, jag kommer inte ihåg exakt datum, reste vi, tillsammans med poliserna, först till fots för att ta bussen som skulle föra oss till närmaste stad där vi skulle träffa konsuln. Den här staden, som vi inte kände till, heter Barbastro, belägen 106 kilometer bort. Efter en marsch på 12 km, kom vi till Salinas de Sin, där vi skulle invänta bussen som gick via Bielsa till Barbastro. Våra vakter frågade efter pengar för att betala bussen. Vi sade att vi inte hade några för vi hade beslutat att försöka behålla de få slantar vi hade kvar.

Vakterna menade att under dessa omständigheter var vi tvungna att gå till fots till Barbastro, något som inte avskräckte oss, därför att vi hade ju redan marscherat under flera nätter från Pouzac ända till byn Plan. Vi fick dock gå till fots till nästa by, där vi tillsammans med poliserna gick ombord på bussen som kom från Bielsa. I den lilla byn Ainsa, stannade bussen ganska länge och våra vakter förde oss till ett café där ägaren gav oss mat utan att begära betalning, för vi hade ändå så lite. Vi fick intryck av att vi var hjältar för de spanjorer som gav oss mat under flera dagar. Kanske de sade sig att genom att vi hade kommit för att strida mot tyskarna, skulle vi till slut också få Franco på fall, det var förmodligen deras önskan. Tillslut anlände vi till Barbastro omkring kl. 20 och våra vakter körde oss till ett gammalt kloster. När dörren en gång hade stängts gick det upp för oss att vi inte var hos konsuln utan i fängelse! Vi hade varit gränslöst naiva, men vi hade i alla fall inte kunnat göra på annat sätt.

Vi var fängslade! Vi blev registrerade, man förhörde oss om vår identitet och vi blev fråntagna allt vi hade, det vill säga ingenting förutom lite franska pengar som de konfiskerade mot ett kvitto som inte var värt någonting. Sedan fördes vi in i en stor sal, där det redan fanns omkring 70 fransmän som hade varit där, sedan hur länge? Genom att tränga ihop sig överlät de övriga fångarna fyra madrasser åt oss sex. Fontanet, Baylé och jag installerade oss på två madrasser och vi sov på det sättet under hela vår fängelsetid i Barbastro som varade en månad.

Vi hade bara de kläder som vi bar när vi lämnade gränsen, kläder som vi fick ha på oss ända till den 26 december, dagen då vi fick nya kläder av Röda Korset medan vi var på väg till Malaga för vidare transport med båt. Våra medfångar frågade oss om nyheter från Frankrike och om kriget. Med ledning av dessa frågor förstod vi att de hade varit där sedan åtminstone sex månader, vilket fick oss att bli förskräckligt modlösa! Efter lite ordväxling och efter att ha noterat vår modlöshet började de skratta för tiden i fängelset i Barbastro hade varat ungefär en månad, alla nykomlingar blev utsatta för samma skämt. Dagen därpå fick vi besöka fängelsets frisör som rakade oss från huvud till fot. Omkring klockan 10 fick alla i salen gå ner till rastgården och vara där under en timma. Där träffade vi fransmän som befann sig i en annan sal i fängelset. Bland dessa återfann Fontanet och Baylé en av sina kamrater från École Polytechnique och jag träffade Jean Beydon som var min äldste brors kamrat från gymnasiet. Jean Beydon hade förberett sig vid lycée Saint Louis för antagning till l’École Navale, den militära sjöfartsskolan. Skolan fanns inte längre, men antagningsproverna fanns kvar och eleverna följde kurserna som gavs vid l’École Centrale i Paris.

Fängelset i Barbastro hade också många spanska republikaner som fångar, fängslade sedan flera år tillbaka och för ännu många år, ända tills general Francos död, 1975. De spanska fångarna var inte ute på gården samtidigt som de franska, den var inte tillräckligt stor för att rymma alla fångarna. Varje söndag firades högmässa i fängelset, det var obligatoriskt för spanjorerna, frivilligt för fransmännen som alla deltog eftersom det var ytterligare ett tillfälle för dem att lämna den stora gemensamma salen. Till fängelset kom regelbundet andra fransmän som försökt fly över gränsen. En dag såg vi en av de tre kamrater som den 18 oktober vände om på sluttningen av Port de plan. Han berättade för oss att en av de andra gick ända till sjukhuset i Rioumajou, medan den tredje, helt utmattad, lade sig i snön för att sova och dog. Det var han som hade blivit antagen till Saint-Cyr, skolan som inte heller fanns längre, men för vilken det fanns förberedande kurser och ett prov (förmodligen för framtiden). Han blev 21 år! Han hette Sapone.

Fängelsedirektören kom regelbundet för att läsa upp listan över dem som skulle lämna Barbastro. Efter en månad, förekom Fontanet, Baylé och jag på listan över dem som skulle resa. Vi blev verkligen lyckliga! Vi åkte tåg till Saragosse bundna med handfängsel två och två. Framme vid stationen fick vi gå till fots, fortfarande fastbundna två och två, genom gatorna som ledde fram till fängelset. Det rörde sig om ett mycket modernt fängelse, där vi fann oss inlåsta i grupper om ungefär 15 i ett rum på 10 kvadratmeter. I ett hörn fanns en vattenkran och ett hål som toalett! Efter en timme eller två, fick vi madrasser, men det var omöjligt för oss att sträcka ut sig alla på en gång! Detta helvete varade i tre dagar, varefter flera av oss blev transporterade med tåg till koncentrationslägret i Miranda.

Mirandalägret föreföll oss att vara rena paradiset efter skärselden i Barbastro och helvetet i Saragosse. Lägret byggdes av Franco, under inbördeskriget, efter goda råd av Hitler. Det kunde rymma flera tusen fångar och bestod av ett flertal baracker i trä, uppradade i räta linjer, 120 till 130 personer rymdes i varje barack. Lägret var bevakat och organiserat av militären. Det var ett klassiskt läger med murar, taggtrådsstängsel och vakttorn. Det leddes av en överste som inte tycktes hysa någon agg mot fransmän. Men koncentrationslägrets brutala verklighet gick upp för oss särskilt vid utdelningen av förnödenheter, matskålen och skeden var ingrodda av skit, madrassen och filten stank av förruttnelse. Varje barack delades av en central korridor och på var sida, i två våningar, fanns små ”rum” endast avskilda från varandra med gamla täcken. En ensam glödlampa gav ett svagt sken i korridoren. I varje «rum» levde flera personer. Jag installerades i en av dessa baracker, medan Fontanet och Baylé, som hade gått École Polytechnique, installerades i «officerarnas paviljong» där jag besökte dem.

Under en av dessa visiter konstaterade jag att Jean Rousseau, som jag kände från Lycée Saint-Louis också bodde där, han blev antagen till École Polytechnique 1943. Kapten Louis, förmodligen den äldste av officerarna, var ansvarig för ”paviljongen”. Jag förklarade för kapten Louis att jag själv hade blivit antagen till École Polytechnique och det två gånger, 1941 och 1942, men att jag hade tackat nej för att i stället komma in på École normale. Jag tyckte att jag hade många, om inte fler, meriter än Jean Rousseau och hade således lika stor rätt att bo i ”officerspaviljongen”. Kapten Louis som hade varit i Barbastro och Saragosse med Fontanet, Baylé och mig bad mig att hämta mina saker, det vill säga nästan ingenting, och komma, något som jag gjorde omedelbart. Naturligtvis var livet i Miranda hårt och hygienen dålig. Lägret låg vid floden Ebro, 80 kilometer söder om Bilbao på 460 meters höjd och vi var i december månad.

Trots allt kunde vi röra oss fritt innanför murarna. Var 15:e dag hängdes nya listor upp med namn på flera hundra personer, kanske tusen, som dagen efter skulle frisläppas. Den 24 december 1943 fanns Fontanet, Baylé och jag på listan över dem som skulle friges dagen därpå. Den 25 december gick vi ut genom lägerporten som fria män i Spanien.

4. Till Marocko

Då vi lämnade Mirandalägret blev vi mottagna av representanter från Comité Francais de Libération Nationale (Den franska kommittén för nationens befrielse) som hade huvudsäte i Alger. Äntligen kunde vi inta en riktig måltid på en restaurang i Miranda och på kvällen reste vi med tåg till Madrid dit vi anlände på morgonen den 26 december. Vi blev förda till ett Röda Kors-center där vi fick lämna våra kläder som vi inte hade haft möjlighet att byta sedan den 4 oktober, dagen då vi lämnade Paris. I nya kläder, rakade och duschade, och efter ännu en måltid, gav man oss lite spansk valuta och bad oss återvända på kvällen för avresa till Malaga. Jag avlade visit hos Guy Lefort, tidigare elev vid École normale årgång 1939. Han var lärare vid det franska gymnasiet i Madrid. Herr Carcopino, rektor för École normale och herr Bruhat, vicerektor, hade utsett flera före detta studenter till lärare vid det franska gymnasiet i Madrid för att de skulle undslippa S.T.O. (tvångsarbete). Studenterna hade naturligtvis försetts med visum och reste med sovvagn till Madrid. Leforts adress var en av dem som jag kunde utantill. Då han mottog mig sade han, som det tycktes mig med viss stolthet, att han och hans kollegor vid det franska gymnasiet hade anslutit sig till de Gaulle. Då jag frågade honom vad detta innebar svarade han det inte längre var Pétain som betalade hans lön, utan de Gaulle! Jag lyckönskade honom till den fina insatsen och sade honom, att för min del, efter att ha suttit i spanska fängelser i över två månader, var jag på väg till Marocko för att ansluta mig till luftvapnet.

Vi reste med buss från Madrid och åkte hela natten. Bussarna framstod för oss som bekväma, men allt framstod som bekvämt. I gryningen stannade vi en halvtimma i Grenada, och ankom till Malaga under förmiddagen. Det var den 27 december 1943. De ca 1500 fransmän som huvudsakligen kom från Mirandalägret men också från fängelser och från de så kallade ”balnearios” hotell och pensionat i vilka de var fångar. Dessa fransmän hade deklarerat att de var under 18 år. I väntan på avresa blev vi ”inkvarterade” på arenorna där man hade lagt ut halm som madrasser. Under dagen var vi fria.

Från den 21 oktober till den 29 december hade sex fartygskonvojer, om två fartyg vardera, lämnat Spanien från Malaga transporterande omkring 9000 flyktingar. Den 29 december låg Sidi Brahim och Gouverneur général Lépine, som hittills hade deltagit i fem konvojer, vid Malagas hamn. Fontanet, Baylé och jag gick ombord tillsammans med de 1500 fransmännen från arenorna. På eftermiddagen såg vi den spanska kusten avlägsna sig. Vi var på väg till Marocko! Fredagen den 31 december 1943 satte jag fötterna på Afrikas jord i Casablanca. Flykten från Frankrike, resan Paris – Casablanca var till ända och hade tagit 88 dagar.

II Värvning i flygvapnet

5. Casablanca och Alger

Fredagen den 31 december 1943 blev alla fransmännen som landsteg i Casablanca från de två fartyg som kom från Malaga förda till ett transitläger för att där ordna otaliga formaliteter. Den första av dem var att iordningställa ett provisoriskt identitetskort som utfördes efter berörd persons egna utsagor. Därefter förhördes vi noggrant om vårt CV, om våra studier, om vår resa över Pyrenéerna och om vår vistelse i Spanien. Jag blev upplyst om min utnämning till underlöjtnant från och med den 18 oktober, datum då jag passerade fransk-spanska gränsen. Samtliga studenter från de fyra militärskolorna: École Polytechnique, École de Saint-Cyr, École Navale, École de l’Air, och studenter från de följande fem civila högskolorna: École normale supérieure, École des Mines de Paris, École des Ponts et Chaussées, École Centrale de Paris, École Coloniale blev på samma sätt utnämnda till underlöjtnanter.

Andra officerare utfrågade oss om information som kunde vara av intresse för den kommande striden i Frankrike. Jag upplyste således om det lilla jag visste om installationerna på stranden i Les Lecques, och om villorna vid kusten. Därefter skrev jag kontrakt med luftvapnet som skulle gälla fram till krigsslutet. Från och med detta ögonblick skildes mina vägar från Fontanest och Baylés. Fontanet engagerade sig i artilleriet och Baylé i pansarregementet. De franska flyktingarna kunde själva välja vid vilket vapen de skulle strida.

Vid varje ankomst från Spanien fanns det män som utgav sig för att komma från Alsace, men de var i själva verket tyska spioner utskickade av Wehrmacht. De blev arkebuserade. Måndagen den 4 januari 1944 lämnade jag transitlägret för kasern 209 i Casablanca. I kasernen fick vi en komplett militärutrustning och jag inväntade min avresa till Alger där min antagning till École normale och min utnämning till underlöjtnant skulle kontrolleras. Under vistelsen i Casablanca besökte jag André Moitessier, min mors kusin, hans adress var ytterligare en av dem som jag kunde utantill. Han berättade att Marcel Boiteux, som var min klasskamrat vid École normale, hade kommit till Casablanca från Gibraltar för några månader sedan. Boiteux och jag hade under hela skolåret 1942-1943 varit tillsammans, och ingen av oss visste att den andre förberedde sig att avbryta studierna för att engagera sig i de franska styrkorna i Nordafrika. Detta visar vilken hemlighetsfullhet dessa planer var omgivna av. Boiteux hade korsat Spanien på endast två veckor utan att ha fängslats av spanjorerna. Han hade kunnat genomföra detta på grund av att han väglett några amerikanska piloter som hade störtat i Frankrike. Väl i Spanien kontaktade soldaterna sin ambassad i Madrid, Franco satte inte amerikaner i fängelse, och en medlem av ambassaden hade kommit och tagit med sig piloterna och Boiteux och kört dem till Gibraltar. Vid kasern 209 lärde jag känna Langlois-Berthelot som kom från Spanien med samma konvoj som jag gjorde. Han väntade också på att bli överflyttad till Alger. Sin vistelse i Spanien hade han tillbringat i en av ovan nämnda ”balnearios” för han hade sagt att han var 17 år. Han hade varit bättre informerad än jag om förutsättningarna för resan genom Spanien. Äntligen blev Langlois-Berthelot och jag skickade till Alger på tåg, dock bekvämt installerade i boskapsvagnar.

En enorm här av amerikanska, engelska och franska soldater befann sig i Nordafrika och transporterna led till följd av detta av stora problem. Efter flera dygn och otaliga stopp, bland annat i Oran som vi på det viset fick tillfälle att besöka, anlände vi till Alger den 16 januari. Vi tillhörde flygbas 320 vid vilken vi efter en räcka av nya formaliteter fick våra slutgiltiga identitetskort. Vi väntade på vår utnämning till underlöjtnanter, den kom den 3 mars!

Strax efter vår ankomst till Alger gick jag till radiostationen där för att lämna följande meddelande till Frankrike: ”Tapirens nos är vänd mot himlen”. Det var överenskommet med mina föräldrar och några vänner att detta meddelande via radio Alger skulle vara beviset för min ankomst till Nordafrika. Mina föräldrar hörde inte meddelandet men mina vänner gjorde det och underrättade dem. Under de sex veckor som jag vistades i Alger besökte jag Georges Darmois, lektor vid universitetet i Paris (Vetenskapliga fakulteten), som uppehöll sig i Algeriet. Han berättade bland annat att Yves Rochard, även han lektor vid universitetet i Paris (Vetenskapliga fakulteten), också befann sig i Algeriet. Jag hade följt hans undervisning de timmar han gav för förstaårsstudenterna vid École normale och i juli månad hade han examinerat mig muntligt i fysik. Herr Rochard hade lämnat Frankrike med flyg. Han var specialist på radiofyrar och engelsmännen hade sänt Lysanderflyg för att hämta honom på en äng utanför Poitiers natten den 13:e till 14:e september 1943. Lysandrarna var små enmotoriga flygplan med fyra platser, en pilot, en skytt och två passagerare. Planen landade på ängar anvisade av motståndsrörelsen, under nätter med fullmåne eller näst intill. Omkring 640 personer hade således lämnat Frankrike för England. Dessa siffror borde jämföras med antalet fransmän som flydde över Pyrenéerna, 23 000, samt de 7000 som misslyckades. Till dessa siffror får man lägga några tusen från andra länder.

Under dessa sex veckor besökte jag universitetsbiblioteket i Alger nästan dagligen. Jag ville naturligtvis återvända till École normale efter kriget för att slutföra mina studier och jag ville verkligen inte riskera att glömma den matematik som jag redan hade lärt mig. På biblioteket läste jag, och redigerade, en demonstration över Hadamards teorem om fördelningen av primtal och jag började studera trancendentaltal. I Alger köpte jag också ett av de mest sällsynta vetenskapliga arbeten som stod att finna, de tre böckerna om himlarummets mekanik av Henri Poincaré. Jag besökte också min onkel Albert Fabry och hans fru. De bodde på rue Claude Bernard, i en villa varifrån man hade en vacker utsikt över Alger. De var mycket gästvänliga och jag övernattade flera gånger hos dem. I början av mars fick Langlois och jag våra utnämningar till underlöjtnanter och samtidigt lön, även retroaktivt. Den 3 mars var vi på väg till Casablanca, denna gång i en riktig tågkupé. Efter ankomsten blev vi inskrivna vid ”Lärcenter för flygpersonal” tillsammans med ett tjugotal andra franska aspiranter. Vi var utsedda att bli nästa grupp som skulle utbildas till navigatörer inom flygvapnet. Vi stannade i Casablanca ända till den 12 april.

6. Marrakech

Den 13 april kom alla kursdeltagarna, två underlöjtnanter, Langlois och jag samt ett tjugotal elevaspiranter till skolan för flygpersonal i Marrakech. Majoren som ledde skolan fann det onormalt att Langlois och jag hade blivit utnämnda till underlöjtnanter utan att tidigare ha varit soldater. Han befallde därför att vi skulle logera och äta på samma villkor som de övriga aspiranterna på skolan. Att sova i ett stort rum i våningssängar generade oss inte alls, men till måltiderna måste vi stå i kö med våra tallrikar framför de marokanska soldaterna som serverade oss. Dessa soldater verkade förvånade över att se två officerare köa med de andra aspiranterna som ännu var meniga. De undrade nog om det var något slags straff och Langlois och jag kände oss så generade att vi efter tre dagar tog bort våra underlöjtnantsgaloner. Situationen var för mig mycket obehaglig och jag föreslog Langlois att vi skulle gå till majoren, men han vägrade så jag gick ensam. Majoren insåg att han hade gjort ett misstag och från den dagen sov och åt vi tillsammans med de övriga officerarna.

På skolan i Marrakech valde jag att ta certifikat som flygnavigatör. För att uppnå detta följde vi teoretiska kurser som våra instruktörer betecknade var på universitetsnivå, men jag fann att de var på gymnasial nivå. Samtidigt flög vi både som navigatörelever och som passagerare, ty för att få certifikatet måste vi ha 100 flygtimmar. Flygplanen vi använde var Leo 45 eller Cessna. Livet på flygbasen var mycket billigt och 90% av vår lön gick till fickpengar. Därför gick vi varje månad, efter att vi hade fått vår lön, till hotell La Mamounia, ett lyxhotell med världsrykte, för att äta middag. Churchill brukade komma dit för att vila ut. Maten var excellent och priserna därefter.

En dag råkade jag återse Fontanet och Baylé och vi tillbringad en dag i Mogador, som senare bytte namn till Essaouira. Jag reste utan tillåtelse, något som jag ändå inte hade fått, och väl tillbaka upptäckte jag att just den dagen var jag uppsatt på tavlan för flygtimmar och att endast mina kamraters välvilja och min instruktörs förståelse räddade mig från straff. Vid slutet av kursen var Langlois uppe och flög med en pilotelev och denne elev misslyckades med landningen och båda omkom. Tillsammans med fem vänner till Langlois bar jag hans kista till jordfästningen i kyrkogården i Marrakech. Den 18 augusti avslutades kursen. Jag slutade som etta, vilket inte var så svårt, och fick mitt certifikat som flygnavigatör.

Vi skulle därefter specialisera oss och jag valde tungt bombflyg. Träningsprogrammet för dessa var förlagt till Storbritannien. Den 20 augusti reste jag till Baraki, nära Alger, med den del av de övriga från kursen som också hade valt tungt bombflyg. Vi gick ombord i Alger för överfart till England den 7 september 1944. Vi seglade i konvoj och var framme i Greenock, i Skottland, nära Glasgow den 14 september.

7. Storbritannien

Vi tillbringade några dagar nära London vid ett transitcenter som hette ”Patriotic School”. I London träffade jag av en tillfällighet general Leclercs pilot som dagen därpå skulle till Paris och jag kunde posta det första brevet till mina föräldrar sedan min avresa från Frankrike. Fortfarande i London, den 25 september 1944, köpte jag en bok i matematik, ”A course of Modern Analysis” av Whittaker och Watson. Under hela min vistelse i Storbritannien studerade jag intensivt innehållet i boken med mitt återvändande till École normale i sikte. Under min vistelse i Storbritannien redigerade jag även en artikel om bruket av liknämniga bråk för konstruktion av trancendentaltal. Då kontakterna mellan Frankrike och England återupprättades skickade jag artikeln till min far som vidarebefordrade den till ”Revue Scientifique” där den publicerades.

Från London blev jag sänd till ett center vid Filey, därefter till Dumfries i Skottland till ”Advanced Training Unit”, där jag stannade från den 10 oktober till 4 december. Därefter blev jag förflyttad till Lossiemouth fortfarande i Skottland, till ett annat center ”Operational Training Unit” där var jag från den 2 januari 1945 till 9 mars. Vid det här centret blev besättningen uppdelad i grupper och vi flög nattflyg.

Lossiemouth är beläget på 58 grader nordlig bredd och det var vinter. Det mörknade tidigt vilket var bra för nattflyget. Navigatörerna flög också som andranavigatörer tillsammans med andra besättningar. En natt flög jag med en engelsk besättning och vid landningen bröts landningsstället av. Planet tog eld vid kontakten med landningsbanan. Alla engelsmännen lyckades komma ut ur planet genom nödutgångarna, vilket jag inte lyckades med. Hela planet var omsvept av flammor. Maskinen, ett Wellingtinplan bestod av en alluminiumstruktur överdragen med segelduk. Jag kunde riva sönder segelduken mellan metallskivorna och då jag är mycket mager lyckades jag ta mig ut den vägen. Jag kunde höra den engelska besättningen som undrade vart den franske navigatören hade tagit vägen. Vi klarade oss alla, men våra kamrater som såg planet brinna var säkra på att vi hade omkommit.

Den 9 mars blev besättningen från Lossiemouth skickad till en annan bas där vi skulle flygträna med Halifaxplan. Det var dessa maskiner vi skulle använda i strid.

Den 5 maj 1945 anlände vi till Guyennegruppen, en av de två grupper av tungt bombflyg som de fria franska styrkorna rådde över. Vi blev mottagna med mycket ironi och vi, ja, vi var bittra över att slutet på vårt svåra äventyr, som hade varat i tvår år, blev på det här viset. Tre dagar därefter skrev Tyskland under sin kapitulation och kriget var över.

Vi flög över Tyskland och släppte våra bomber, som nu hade blivit onödiga, i Nordsjön. Den 18 juni 1945 deltog vårt manskap i paraden på Champs-Elysées. Vi avgick från Elvington i Yorkshire och flög över avenyn vid den bestämda tidpunkten och återvände därefter till Elvington. I juli månad blev jag knuten till den avdelning som skulle förbereda installationen av de två grupperna tungt bombflyg, Guyenne och Gascogne, vid basen i Mérignac nära Bordeaux. Det är från den här basen som general de Gaulle flög till London den 17:e juni 1940! Jag fick möjlighet att tillbringa några dagar i Paris för att återse mina föräldrar som jag inte hade träffat på 21 månader. I Mérignac läste jag till det sista provet som fattades mig för kandidatexamen examen, en kurs i rationell mekanik.

Skickad till personalkontoret i Paris blev jag demobiliserad den 21 oktober, två år och tre dagar efter att jag hade korsat fransk-spanska gränsen. Den 24 oktober tog jag min kandidatexamen och återvände till École normale för att avsluta mitt andra och sista år.

Översatt från franska av Kerstin Skogler